Avsnitt 11: Anna Kuru
Anna Kuru är stolt tornedaling och deckarförfattare. Med Kiruna-trilogin har hon toppat läs- och lyssningslistor. Hon ser hur många unga idag återtar meänkieli, språket de en gång förlorat. På fritiden tjuvlyssnar hon på folk på stan och i skrivbordslådan ligger ett deckarmanus där de underjordiska (manalaiset) har en aktiv roll
I Proud to be Ummikko berättar Anna att meänkieli var det huvudsakliga språket omkring henne under uppväxten i Kiruna, Soppero och Lannavaara.
”Min mamma och pappa, alla mina mostrar, fastrar, farbröder. Alla har ju pratat meänkieli. Och svenska också. Men meänkieli har ju varit deras språk. Deras eget språk. Så mina föräldrar kunde ju ingenting annat är meänkieli när dom började skolan. Det var ju där dom tvingades att lära sig svenska. […] När jag kommer tillbaka till byn, där jag känner mig väldigt hemma, så är ju språket en jättestor del av miljön, av själva… livet, liksom. Av allt. Det betyder ju jättemycket.”
Hon berättar att hon själv förstår språket när andra pratar, men att det är svårt att ta steget till att själv tala.
”Det är ju den här rädslan att prata språket också. Jag vet inte hur man kommer över det. Jag försöker ibland när jag ringer till min pappa att säga någon öppningsfras på meänkieli. Och ibland säger han: ”Va?!” Och så byter jag till svenska. Eller så svarar han ibland på meänkieli, men då kan ju inte jag fortsätta en dialog. Det är ju där det brister liksom.”
Anna har aktivt har valt att inkludera arvet av meänkieli och den tornedalska berättartraditionen i sitt författarskap. I form av ord, begrepp och meningsuppbyggnad.
”Det är just den här melodin i språket som ligger mig så varmt om hjärtat. Till och med så att jag kan stå och tjuvlyssna på folk på affären. Om jag hör att dom pratar meänkieli så kan jag stå och tjuvlyssna och tänka, åh vad fint det är.”
”Man talar ju ofta om att samiskan har så många ord för snö, och så är det ju. Men meänkieli har ju också jättemånga specifika ord för älven, hur den ser ut, hur vattnet rinner, hur båtar och fiskar och sånt ser ut. Så det är lite häftigt. Det är ju en stor del av kulturen.”
Framtiden för meänkieli har idag börjat se ljusna enligt Anna.
”Det jag ser nu som jag tycker är jätteroligt, det är att många yngre människor, det här gäller ju inte bara meänkieli utan samiska också, att man pratar samiska eller meänkieli med sina barn. Att man tar tillbaka det man har förlorat. Och det tycker jag är jätteroligt.”
Men hon ser också utmaningar för framtiden.
”Ibland blir jag rädd hur fort ett språk kan försvinna. Men sen ser jag ju också att det finns så många som kämpar för det här och många yngre människor som försöker lära sina barn och som försöker ta tillbaka det här språket som dom har förlorat en gång i tiden. Mitt bidrag till att behålla litegrann av meänkieli det är ju att jag är författare och kan få in dom här meningarna på meänkieli i böckerna. Och på alla sätt och vis försöka lyfta språket. Men det är ju inte lätt.”
Intervjun genomfördes i December 2021.
