Avsnitt 10: Emilia Töyrä
Emilia Töyrä är riksdagsledamot för socialdemokraterna, tidigare terminalarbetare på LKAB och aktiv i fackförbundet IF Metall. Uppvuxen i Kiruna med meänkielitalande föräldrar, med släkten ursprungligen från Karesuando-trakten. Hon berättar att hon vill återta meänkieli för sin egen, sina barns och andras skull och att hon kan kallar sig lantalainen, kvän eller tornedaling. Lite beroende sammanhanget och vem som frågar.
I Proud to be Ummikko berättar Emilia att meänkieli/finska var det huvudsakliga språket hemma under uppväxten. Hennes föräldrar och äldre systrar pratar språket, men själv lärde hon sig aldrig meänkieli fullt ut under uppväxten. Något som ledde till en del märkliga situationer hemma.
”Jag skulle inte säga att jag känner mig exkluderad. Men det är klart att det känns ju alltid fånig när någon pratar ett språk med en och så svarar man på svenska. Och så är man inte säker på att man förstått exakt vad det var dom ville fråga eller prata om. Och sen det här med att le litegrann för att man förstod att det var ett skämt. Men man är inte säker på om det var ett lämpligt skämt. […] Det får ju en att känna sig lite korkad.”
Hon tror att en av anledningarna till att hon inte lärde sig språket var att meänkieli och minoritetskulturen förut sågs som mindre värd. Emilias mamma var en av de som i tidig ålder var tvungen att flytta hemifrån och sattes i svenskspråkig skola, även om hon bara pratade finska/meänkieli.
“När hon var sju år och skulle börja skolan så fick hon lämna Maunu och flytta till Karesuando. Och fick inte prata sitt språk. Det enda dom pratade hemma då var ju finska. I och med att hennes mamma var finska och moffa pratade ju också finska. Så kom hon till skolan. Och den här berättelsen som så många har med sig. Att det var skamligt med finskan, man skulle bli svensk. […] Jag tror att det där har präglat henne väldigt mycket.”
På frågan vad hon kallar sig själv så berättar Emilia att hon tycker att det är knepigt. Många kallar henne tornedaling, eftersom det är det begreppet folk känner till mest i södra Sverige.
“Jag ser inget problem med att bli kallad för tornedaling men jag skulle nog inte använda det själv. Jag kallar mig själv för lantalainen. […] Sen kan jag också tycka att kvän kan vara ett sånt begrepp som är lätt att använda sig av. […] Det begreppet använder man ju i Norge och i Finland. Så kvän eller tornedaling är väl det som oftast används om mig.”
För framtiden planerar Emilia att avsätta mer tid och energi på att lära sig meänkieli mer ingående. Något som hon också ser som viktigt för familjens och minoritetens framtid och koppling till kulturen.
”Och jag hoppas att jag genom det också kan sprida det vidare och vara den här språkliga förebilden för mina barn. Och också kanske infiltrera min sambo litegrann, så han också lär sig.”
Intervjun genomfördes i December 2021.
