Avsnitt 12: Curt Persson
Curt Person är ummikko med rötterna i Kurravaara och är doktor i historia vid Luleå tekniska universitet. Han är tidigare chef för Norrbottens Länsmuseum, har ett brinnande intresse för folkbildning i det nordliga rummet och har nyligen gjort historiska studier för Sannings- och försoningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset. I detta sista avsnitt av podden sammanfattar Curt vad tidigare gäster berättat och sätter försvenskningen i ett större historiskt sammanhang.
I Proud to be Ummikko berättar Curt att hans mamma var lantalainen och att meänkieli talades i hemmet under uppväxten.
”Men jag har ett förhållande till meänkieli. Ett varmt förhållande. Jag förstår, men jag kommunicerar inte på meänkieli.”
Att han själv inte helt behärskar meänkieli idag upplever han som en förlust. Dock återtar han idag allt mer av språket genom sin historiska forskning, där många källor är på meänkieli.
”Visst känner jag en saknad över att jag inte dagligen pratar meänkieli. Det är en förlust och en saknad av språket att man inte kan föra dom här djupa samtalen och förstå. […] Men jag känner inte att jag kan belasta någon med skuld för att jag inte kan meänkieli. Det är upp till mig själv att lära mig meänkieli om jag vill använda det.”
I berättelserna i tidigare avsnitt av podden återfinner Curt en blandning av känslor, dels en stor sorg över språkförlusten, men även en optimism för framtiden med språket och kulturen.
”Det kan finnas en sorg i samtalen som vilar hela tiden i den här förlusten. Men samtidigt när man lyssnar på poddarna så vänder det i samtalet och till slut är dom nästan lika positiva som jag är. Samtalet leder framåt i en positiv anda för allihopa. Även om den här sorgen och förlusten finns där.”
Försvenskningen av de yngre generationerna av tornedalingar, kväner och lantalaiset är något som man inte pratat ut om ordentligt. Det finns en tystnadskultur inom minoriteten som Curt delvis kopplar till andra historiska övergrepp, såsom skallmätningar gjorda av det rasbiologiska institutet. Där minoriteten klassades som en lägre stående ras jämfört med den svenska. I skolböcker kunde meänkieli-talande barn läsa negativa beskrivningar om sina egna familjer och kultur.
”Det var ingenting man gick omkring och ropade på stan. Att min mor och far är en lägre stående ras, dom finns här på bild i dom här böckerna. Utan det blev en slags tystnadskultur. […] Tillsammans med de övriga solitära delarna i försvenskningsprocessen – språkfrågan, undervisningsfrågan. Tillsammans har det skapat en väldigt, väldigt kraftig tystnadskultur, på framförallt tornedalingar, lantalaiset, kväner.”
Curt berättar hur försvenskning av minoriteten skett genom att staten drivit på att det svenska språket och den svenska majoritetskulturen skulle prägla allt i minoritetsområdet – undervisningen, kyrkopredikningarna, kläderna och sederna.
”Försvenskningsprocessen den är brutal, den är hårt och den är väldigt effektiv för svenska staten. Och sen ger den ju de här spåren för tornedalingar, kväner och lantlaiset, att det skapar ett självpåtaget mindervärdeskomplex som inte hade behövt finnas där egentligen. Men hela tiden blir man påmind – Du pratar fel språk, du beter dig på fel sätt, du framställer fel kultur.”
Trots de historiska övergreppen är Curt positiv om framtiden för mäenkieli och minoritetskulturen, så länge som folket organiserar sig och är aktiva.
”Jag tror att vad som är oerhört viktigt är människors vilja att engagera sig i föreningar. Det kan vara STR-T, det kan vara hembygdsföreningar […] Jag är försiktigt positiv till att allt det här ska överleva. Det finns ju ett vaknat intresse. Ett bevis på det är ju att vi sitter här och gaggar i en podd. Bara det hade ju varit otänkbart för bara tio-tjugo år sen.”
Intervjun genomfördes i Maj 2022.
